Myt #2: ”Man måste ha distans”

”Man måste ha en professionell distans till patienterna och inte låta dem komma för nära.”

Detta är en myt. Att vara distanserad är vare sig professionellt eller viktigt. I själva verket är det mycket viktigt att personal i psykiatrisk vård och omsorg engagerar sig i och med patienter, bryr sig och blir berörda. Utmaningen är att kunna hantera sina känslor. Det som behövs är en professionell närhet. När vi som personal inte kan, vill eller orkar komma nära, överger vi patienterna i skydd av myten om den professionella distansen.

Myten om vikten av den professionella distansen hänger samman med en idé om att hjälp till personer med psykisk ohälsa handlar om att betrakta personer och situationer utifrån för att sedan fatta rationella beslut baserade på fakta, riktlinjer och evidens. En sådan ambition kan tänkas ha ett värde i avgränsade diagnostiska och terapeutiska sammanhang. Men i ett större vårdande och stödjande sammanhang, som handlar om att möta unika personer i unika situationer, blir den i stället en begränsning. För att kunna möta patienten som person och stötta denna i en återhämtningsprocess krävs förmåga och mod att komma nära.

Tron på myten om den professionella distansen gör det svårt för personal att uppfatta och möta patienters behov. Den begränsar personalens möjligheter att uppfatta känslor och att själv reagera känslomässigt. Wiklund Gustin beskriver medkänsla som en viktig drivkraft i människovårdande arbeten. Medkänsla handlar om att bli känslomässigt berörd av någon annans situation. Det är denna känsla som får oss att vilja agera och göra något åt situationen. Förmågan att reagera känslomässigt på de situationer man hamnar i som personal är värdefull, förutsatt att man också utvecklar en förmåga att hantera dessa känslor. Medkänsla har både en intellektuell och en känslomässig del. Vi kan förstå något om vad någon annan upplever genom att reflektera över vår egen känslomässiga reaktion och koppla till tidigare erfarenheter och teoretisk kunskap. Det vi behöver kunna göra som personal i psykiatrisk vård och omsorg är att  växla mellan intellektuell och känslomässig förståelse.

Sjögren menar i ett liknande resonemang att det visserligen är viktigt med en balans mellan närhet och distans, men att denna inte alls handlar om en känslomässig distans till patienten. Det gäller i stället att kunna inta en reflekterande hållning samtidigt som man försöker förstå och respektera patientens upplevelse – att vara nära men kunna hantera närheten på ett professionellt och medvetet sätt. Problemet är alltså inte om jag som personal känner mig rädd, ledsen, arg, glad eller ångestfylld i mötet med en patient. Problemet är om denna känsla tar överhanden så att mötet kommer att handla om mina behov i stället för patientens. Carlsson beskriver i en studie av våldsamma möten i psykiatrisk vård hur erfarna, skickliga vårdare menade att det var viktigt att bejaka sin rädsla. På så sätt kunde  de också bemästra den, och därmed undvika att våld och hot eskalerade.

Att låta sig beröras känslomässigt öppnar upp möjligheter att möta personers behov. Topor argumenterar för att vi behöver ompröva föreställningen om vad det innebär att agera professionellt. Med utgångspunkt i vad personer med psykisk ohälsa själva beskriver har varit till hjälp verkar det som att en ömsesidighet i relationen mellan personal och patient är viktig. Ömsesidigheten handlar här om att erkänna att relationen till patienten kan vara värdefull även för personalen. Att som patient uppleva att personal bryter mot den professionella normen kan ha stor betydelse för att kunna känna att man har ett värde. Om vi utgår från patientens perspektiv kan det alltså vara mycket betydelsefullt när personal gör mer än vad som förväntas och krävs, och kanske till och med bryter mot regler och riktlinjer, för att möta patientens behov. Det som annars kanske betraktas som oprofessionellt och gränslöst blir då plötsligt professionellt – att gå ut och röka fast det inte är röktid, ställa fram fika fastän köket är stängt, låna ut en slant till någon som är pank eller stanna kvar hos någon som behöver det fastän skiftet egentligen är slut.

Att bejaka att relationen mellan personal och patient kan vara ömsesidig betyder fortfarande inte att det är okej att tappa fokus på patientens behov. En forskningsstudie med personal på kommunala boenden för personer med psykisk sjukdom visade en brist på ledarskap och samsyn som medförde en konflikt mellan två arbetssätt: antingen arbetade man väldigt distanserat eller väldigt nära brukarna. Men bägge sätten att arbeta medförde en risk att brukarna övergavs – om utgångspunkten i arbetssättet var personalens behov.

Det som är viktigt är alltså att få utrymme och stöd att arbeta på ett sätt som innefattar närhet och känslomässigt engagemang i patienterna. I brist på utrymme och stöd kan distansering vara ett av ett begränsat antal dåliga alternativ. I en forskningsstudie berättade skickliga, relationsinriktade psykiatrisjuksköterskor och skötare om vad som är viktigt för att personal ska välja att vara med och engagera sig i patienterna. En av sjuksköterskorna beskrev det som att det var viktigt att vara ”tunnhudad”, men att detta också kostade på. För att utveckla och bibehålla ett relationsinriktat arbetssätt var det viktigt att både ha tid och prioritera att vara med patienterna, att man fick arbeta och diskutera med kompetenta kollegor som kunde vara kritiska men ändå öppna för olika arbetssätt, att det fanns gemensamma värderingar och ett närvarande ledarskap.  Saknas dessa förutsättningar saknas också möjligheten att i längden arbeta relationsinriktat och nära patienterna. Personal kan då välja att ytterligare distansera sig från patienterna känslomässigt, socialt och fysiskt. Att flytta fokus från patienten som person till uppgifter som ska utföras blir ett sätt för personalen att överleva i en destruktiv miljö. En bristfällig vård blir ännu sämre och myten om vikten av den professionella distansen lever vidare.