Återhämtning

Ett återhämningsinriktat arbetssätt är personcentrerat, resursfokuserat och bygger på samarbete.

Personcentreringen innebär att som personal alltid ha personen med psykisk ohälsa och dennes upplevelser, önskemål, resurser och behov, som både utgångspunkt och mål i arbetet att stödja återhämtningsprocessen.

Resursfokus innebär att som personal välja att alltid se personens drivkrafter, förmågor och beteenden som resurser i denna återhämtningsprocess.

Att bygga på samarbete innebär att som personal se sig själv som en resurs i personens återhämtningsprocess.

Ordet återhämtning för kanske tankarna till att vila och ta igen sig efter en hektisk period, eller att man tillfrisknar från en sjukdom. Men återhämtning är mycket mer än så. Vi tänker att återhämtning vid psykisk ohälsa är en aktiv process. Det betyder att både personen själv och andra runtomkring har möjlighet att påverka återhämtningen. Vi tänker också att det är en dynamisk process. Det betyder att den har flera dimensioner som påverkar varandra. Dessa kan beskrivas som återhämtning i, trots och från psykisk ohälsa – eller som personlig, social och klinisk återhämtning.

Återhämtning i psykisk ohälsa handlar om att erfarenheten av psykiska problem förändrar min uppfattning om mig själv och av världen. Detta gör att jag behöver få grepp om och sätta ord på vad jag har varit med om. Jag behöver komma underfund med hur jag förstår mig själv och mina erfarenheter, och hur jag kan och vill förhålla mig till dessa. Denna process kallas personlig återhämtning.

Återhämtning trots psykisk ohälsa handlar om att erfarenheten av psykisk ohälsa förändrar möjligheterna att delta i samhället, både som en direkt konsekvens av sjukdom, behandling och funktionsstörningar, men också som en följd av bristande anpassning och förståelse, fördomar och diskriminering. Social återhämtning innebär att återta en plats i samhället trots psykisk ohälsa.

Återhämtning från psykisk ohälsa handlar om att psykisk  sjukdom och funktionsnedsättning yttrar sig som symtom och funktionsstörningar. Dessa kan behandlas med läkemedel och terapier, men de är också beroende av återhämtning i de två andra dimensionerna. Klinisk återhämtning handlar om att symtom lindras och att diagnoskriterier inte längre uppfylls.

Ett återhämtningsinriktat arbetssätt handlar om att kunna hantera alla tre dimensioner.

Teoretisk grund

Personlig återhämtning är ett centralt begrepp inom psykiatrisk vård och psykisk hälsa. Det har vuxit fram genom att personer som Patricia Deegan, med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och psykiatrisk vård, beskrivit sina erfarenheter av vad som hjälp och vad som inte hjälpt. Repper och Perkins definierar återhämtning som att göra en personlig upptäcktsresa och nå sin potential oavsett om man fortfarande lever med psykisk sjukdom. Den personliga resan innefattar en persons förmåga att förstå sin sjukdom, lära sig egenvård, skapa mening samt identifiera sina styrkor, mål och drivkrafter. Gabrielsson, Sävenstedt och Zingmark menar att personcentrerad psykiatrisk vård syftar till att främja personlig återhämtning, men för att åstadkomma en sådan vård krävs en kulturförändring och kritisk reflektion. Personlig återhämtning innefattar att personer med psykisk ohälsa utvecklar en ny förståelse av sina erfarenheter och förmåga att ta ansvar, göra egna val och leva självständigt, samt känner välbefinnande och minskad stigmatisering. Begreppen återhämtning och personcentrerad vård är även nära besläktat med interpersonell omvårdnad som den beskrivits av Hildegard Peplau. Omvårdnadsteoretikern Afaf Meleis menar att ett omvårdnadsperspektiv karaktäriseras av en förståelse av omvårdnad som en humanvetenskap, omvårdnad som praktik, vårdande relationer, samt ett hälso- och välbefinnandeperspektiv.