Myt #4: ”Det ska inte vara för trevligt”

”Det ska inte vara för trevligt att vara inlagd i psykiatrin. Då vill patienterna aldrig bli utskrivna.”

Detta är en myt. Patienter i psykiatrisk vård har behov som personalen har att identifiera och möta. Ingen patient har behov av att bli ignorerad eller kränkt.

Föreställningen att det inte ska vara för trevligt i psykiatrin utgår ofta från en mycket snäv förståelse för vad vården kan och bör handla om. I akutpsykiatrin går argumentationen ut på att psykiatrin inte hinner ägna sig åt de verkligt behövande eftersom människor söker psykiatrisk vård för sådant som inte är psykiatri – psykiatrin ska ägna sig åt det som låter sig diagnosticeras och behandlas som psykisk sjukdom. Punkt. Saknas passande diagnos eller verksam behandling är personens och dennes behov enligt detta synsätt inte psykiatrins ansvar. Vi menar att det är orimligt att läkarvetenskapens tillkortakommanden på detta sätt ska få definiera psykiatrins uppdrag. Genom att förstå återhämtning som inte bara klinisk, utan även social och personlig, blir det nödvändigt att fundera över hur psykiatrin kan utgöra ett stöd i alla delar. I en gammal men fortfarande relevant forskningsstudie undersökte omvårdnadsforskaren Len Bowers av vilka anledningar patienter blev inlagda i akutpsykiatrisk slutenvård.  Det visade sig att patienter förvisso blev inlagda för psykiatrisk utredning och diagnosticering, läkemedelsbehandling och ECT-behandling, och andra tydligt medicinskt motiverade anledningar.  Men studien visade också att människor blev inlagda i psykiatrin när de själva, deras anhöriga eller ordinarie vårdare behövde avlastas.  Detta handlade alltså om att anhörigas eller vårdares förmåga att tolerera patientens symtom av någon orsak minskat, eller att något i personens miljö bidrog till en försämring i psykisk sjukdom. Uppdraget för akutpsykiatrin blev då att under en tid erbjuda ett alternativt boende med förståelse för psykisk sjukdom – en hotellfunktion med bekvämt och rent boende, regelbundna och bra måltider och rekreationsmöjligheter. Genom att visa på bredden i akutpsykiatrins åtaganden visar studien också på bredden i psykiatrins möjligheter att möta högst påtagliga och akuta behov kopplade till psykisk ohälsa, även när dessa inte passar in i en strikt sjukdomsorienterad förståelse av behov och åtgärder.

Myten om att det inte ska vara för trevligt i psykiatrin innebär att den patient som inte blir hjälpt av den ena instansen ska straffas för dessa brister i vårdkedjan genom att erbjudas dålig vård även i den andra. Även med en generös förståelse av psykiatrins uppdrag är det förstås olyckligt och frustrerande om människor som mår dåligt söker hjälp på ett ställe på grund av brister någon annan stans, framförallt för patienten om denne inte fått det stöd och den vård som behövts och utlovats. I stället för att då straffa patienten för dessa brister i vårdorganisationen borde fokus ligga på vilket stöd patienten behöver för att hantera dessa. För personal på en akutpsykiatrisk vårdavdelning är det nog enklare att främja patientens återhämtning genom att bidra till god kvalitet på  vården på den egna avdelningen, där patienten faktiskt är, än att försöka höja kvaliteten på insatser utanför, där patienten inte är, genom att sänka kvaliteten på den egna vården. I en studie av omvårdnadsforskaren Jenny Molin  beskriver personer som vårdats i psykiatrisk slutenvård hur de känt sig stigmatiserade och mindre värda när personal förklarat för dem att de inte var meningen att de skulle trivas på avdelningen. Av beskrivningarna framstår slutenvården som torftig, innehållslös, svårbegriplig och godtycklig, och personalen som ofta frånvarande, distanserade och upptagna av varandra, sina datorer och sina mobiltelefoner. Men beskrivningarna visar också tydligt på personalens betydelse och de möjligheter  som finns att främja välbefinnande och återhämtning genom att vara närvarande, intressera sig för och samarbeta med patienterna.

Myten om att det kan vara för trevligt att vara inlagd i psykiatrin bottnar i en rädsla för att den psykiatriska vården, om den är för attraktiv och lättillgänglig, kommer att nyttjas av ”fel” anledningar av ”fel” patienter som man sen aldrig ”blir av med”. I värsta fall läggs ansvaret för detta på den enskilda patienten som därför ska läras att inte söka fel vård av fel anledningar. Tidigare patienters erfarenheter visar hur detta riskerar leda till en kontraproduktiv vård där de tvingas ljuga eller överdriva för att bli inlagda i slutenvård, eller inte söker vård alls därför att de tappat förtroendet för den. Ett bra exempel på att alla vinner på att vården är  lättillgänglig och attraktiv är utvecklingen av vårdformer där personer med psykisk ohälsa ges makt att själva besluta om inläggning i heldygnsvård. Självvald inläggning eller brukarstyrd inläggning införs och beforskas just nu på flera håll i Sverige, bland annat i Stockholm och Skåne. Att patienter på detta sätt ges större inflytande och kontroll medför kortare inläggningar, färre akutbesök och mindre tvång.

Myten om att det kan vara för trevligt i psykiatrisk vård hålls vid liv av tanken att otillräckliga resurser och bristande förutsättningar för god vård beror på att ”någon annan” inte tar sitt ansvar och gör det de ska – grannkliniken, kommunen, somatiken, primärvården, samhället i stort eller varför inte patienten själv. Så kan det förstås vara, men god vård förutsätter också att var och en tar ansvar för det de själva gör och inte gör för den patient man för stunden råkar ha framför sig. Om patienten framför dig hamnat ”fel” i vårdorganisationen kan du välja att blunda för patientens behov och utifrån dina egna rädslor försöka skrämma iväg patienten. Eller så kan du se det som att du fått en oväntad möjlighet att göra skillnad  för just denna människa, möta denne med respekt och engagemang, och på så sätt öka möjligheterna till återhämtning i stället för att minska dem.

6 reaktioner till “Myt #4: ”Det ska inte vara för trevligt””

  1. Hmmm
    Undra om dessa människor varit inlåsta…
    Delat dusch och toa och sovrum med främmande sjuka människor.
    Inte kunnat ta en kopp kaffe när dom vill..
    Inte äta vad och när man vill…
    Jag är tveksam till att någon som har ett fungerande hem vill vara kvar mer än nödvändigt i en sådan miljö…
    Jag är ändå tacksam att den avdelning jag vårdats på på Karla huset i Örebro finns om det är nödvändigt men nej jag skulle inte välja det om jag kunde vara hemma…

    Gilla

  2. Just igår på min arbetsplats hörde jag en kommentar som jag tror går att leda till denna myt. Det fanns missnöje kring vårdtiden på en patient som många anser varit inlagd ”för länge” utan att bli hjälpt, snarare stjälpt. Därav anses det att hon kommer att ”bli en sån som sitter i dagrummet på avdelningen och tittar på tv och äter chips”. Tråkigt att höra, vi som engagerar oss i denna patient försöker med alla medel och resurser att stötta henne i hennes vardag präglad av ångest och rösthallucinationer.

    Gilla

    1. Hej! Uppskattar verkligen att få ta del av era erfarenhet, ur olika perspektiv! 🙂

      Ja Kristina jag känner igen resonemanget. Jag har upplevt att det ibland finns en brist på självrannsakan inom vissa delar av den psykiatriska vården. Då vården inte lyckas möta patients behov finns en tendens att lägga skulden på patienten istället för att fundera över vårdens kvalitet och innehåll. Personalen sitter på makten och har ansvaret, så ”blir” patienten på ett visst sätt (sittandes i soffan, aggressiv, självskadar, missbrukar etc.) så måste vården fundera över hur detta kunde hända. Och lösningen är inte att kasta ut patienten, utan precis som ni gör engagera er, lär känna personen, hur upplever hen situationen, hur kan vi i vården bidra till personens återhämtning. Ansvaret för att bedriva en kunskapsbaserad vård ligger på ledning och personal, så när vi misslyckas att nå målet med vård kan vi inte lägga skulden på patienten! //G-M

      Gilla

  3. Ibland har jag som anhörig inte orkat. Det har helt enkelt varit stopp, fysiskt och mentalt. Man har befunnit sig i en spiral som inte gått att vända. Inläggning har varit till slut varit enda alternativet. Att det i det läget finns en avdelning som ens närstående har positiva erfarenheter av är i sig en förbättringsfaktor. Som om vägen tillbaka från inläggningen börjat redan innan den startat. Ett hopp tänds hos oss båda som vi enas kring: ”Ja, det blir den avdelningen, den personalen, den personen.” Förstår att inte alla ser det så. För oss har det i alla fall varit en bokstavlig överlevnadsfaktor. Vad är det förresten som är så provocerande med att en person med psykisk sjukdom visar tecken på att trivas? Kanske rent av blir familjär. Kan det vara rädslan för att tappa kontrollen? ”Jag kan kontrollera när patienten mår dåligt. Vem är jag om patienten börjar trivas? Kanske rent av blir mera som jag, vill vara min jämlike? Kan jag hantera förbättringen, processen? Eller väcker den på ett märkligt sätt min osäkerhet som behandlare eller läkare? kanske rent av irritation?”

    Gilla

    1. Vilken fin beskrivning av vikten och betydelsen av att kunna känna trygghet och tillit till den vårdinstans som man tidvis måste få stöd av. Det blir så tydligt att redan i den stund ni får beskedet om vilken avdelning det handlar om så får ni en positiv förväntan och känner trygghet. Vilket i sin tur medför att vården blir mer ”effektiv” och av högre kvalitet. Ni börjar vårdtiden på plus direkt, till skillnad från de som har dåliga erfarenheter i bagaget och då inleder vårdtiden med en känsla av misstro och hopplöshet. Och tänk också vad mycket roligare det måste vara att arbeta på en avledning där närstående och patienter direkt känner positiv förväntan och tillit till vården.

      Intressanta tankar om vad som skulle vara så provocerande med att patienterna trivs och som du säger så finns nog många olika tankar kring detta ämne. Min erfarenhet är att det ofta handlar om att man som personal tror att patienterna kommer att bosätta sig eller komma tillbaka i tid och otid bara för att det är så trevligt att vara på avdelningen. Vilket Helenes kommentar mycket tydligt motsäger! Och skulle någon uppleva att en psykiatrisk avdelning är den bästa platsen, så visar det ju tydligt på att det behövs bättre stöd och insatser utanför avledningen och att ”skrämma bort” patienterna löser ju inte den bristande hemsituationen. //Önskar alla läsare en fortsatt trevlig påsk helg 🙂 G-M

      Gilla

      1. Intressant att få speglat egna funderingar på detta sätt.Har aldrig satt dem på pränt tidigare. Tack för din respons och Glad Påsk!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s