Etikett: självvald inläggning

”Det ska inte vara för trevligt att vara inlagd i psykiatrin. Då vill patienterna aldrig bli utskrivna.”

Detta är en myt. Patienter i psykiatrisk vård har behov som personalen har att identifiera och möta. Ingen patient har behov av att bli ignorerad eller kränkt.

Föreställningen att det inte ska vara för trevligt i psykiatrin utgår ofta från en mycket snäv förståelse för vad vården kan och bör handla om. I akutpsykiatrin går argumentationen ut på att psykiatrin inte hinner ägna sig åt de verkligt behövande eftersom människor söker psykiatrisk vård för sådant som inte är psykiatri – psykiatrin ska ägna sig åt det som låter sig diagnosticeras och behandlas som psykisk sjukdom. Punkt. Saknas passande diagnos eller verksam behandling är personens och dennes behov enligt detta synsätt inte psykiatrins ansvar. Vi menar att det är orimligt att läkarvetenskapens tillkortakommanden på detta sätt ska få definiera psykiatrins uppdrag. Genom att förstå återhämtning som inte bara klinisk, utan även social och personlig, blir det nödvändigt att fundera över hur psykiatrin kan utgöra ett stöd i alla delar. I en gammal men fortfarande relevant forskningsstudie undersökte omvårdnadsforskaren Len Bowers av vilka anledningar patienter blev inlagda i akutpsykiatrisk slutenvård.  Det visade sig att patienter förvisso blev inlagda för psykiatrisk utredning och diagnosticering, läkemedelsbehandling och ECT-behandling, och andra tydligt medicinskt motiverade anledningar.  Men studien visade också att människor blev inlagda i psykiatrin när de själva, deras anhöriga eller ordinarie vårdare behövde avlastas.  Detta handlade alltså om att anhörigas eller vårdares förmåga att tolerera patientens symtom av någon orsak minskat, eller att något i personens miljö bidrog till en försämring i psykisk sjukdom. Uppdraget för akutpsykiatrin blev då att under en tid erbjuda ett alternativt boende med förståelse för psykisk sjukdom – en hotellfunktion med bekvämt och rent boende, regelbundna och bra måltider och rekreationsmöjligheter. Genom att visa på bredden i akutpsykiatrins åtaganden visar studien också på bredden i psykiatrins möjligheter att möta högst påtagliga och akuta behov kopplade till psykisk ohälsa, även när dessa inte passar in i en strikt sjukdomsorienterad förståelse av behov och åtgärder.

Myten om att det inte ska vara för trevligt i psykiatrin innebär att den patient som inte blir hjälpt av den ena instansen ska straffas för dessa brister i vårdkedjan genom att erbjudas dålig vård även i den andra. Även med en generös förståelse av psykiatrins uppdrag är det förstås olyckligt och frustrerande om människor som mår dåligt söker hjälp på ett ställe på grund av brister någon annan stans, framförallt för patienten om denne inte fått det stöd och den vård som behövts och utlovats. I stället för att då straffa patienten för dessa brister i vårdorganisationen borde fokus ligga på vilket stöd patienten behöver för att hantera dessa. För personal på en akutpsykiatrisk vårdavdelning är det nog enklare att främja patientens återhämtning genom att bidra till god kvalitet på  vården på den egna avdelningen, där patienten faktiskt är, än att försöka höja kvaliteten på insatser utanför, där patienten inte är, genom att sänka kvaliteten på den egna vården. I en studie av omvårdnadsforskaren Jenny Molin  beskriver personer som vårdats i psykiatrisk slutenvård hur de känt sig stigmatiserade och mindre värda när personal förklarat för dem att de inte var meningen att de skulle trivas på avdelningen. Av beskrivningarna framstår slutenvården som torftig, innehållslös, svårbegriplig och godtycklig, och personalen som ofta frånvarande, distanserade och upptagna av varandra, sina datorer och sina mobiltelefoner. Men beskrivningarna visar också tydligt på personalens betydelse och de möjligheter  som finns att främja välbefinnande och återhämtning genom att vara närvarande, intressera sig för och samarbeta med patienterna.

Myten om att det kan vara för trevligt att vara inlagd i psykiatrin bottnar i en rädsla för att den psykiatriska vården, om den är för attraktiv och lättillgänglig, kommer att nyttjas av ”fel” anledningar av ”fel” patienter som man sen aldrig ”blir av med”. I värsta fall läggs ansvaret för detta på den enskilda patienten som därför ska läras att inte söka fel vård av fel anledningar. Tidigare patienters erfarenheter visar hur detta riskerar leda till en kontraproduktiv vård där de tvingas ljuga eller överdriva för att bli inlagda i slutenvård, eller inte söker vård alls därför att de tappat förtroendet för den. Ett bra exempel på att alla vinner på att vården är  lättillgänglig och attraktiv är utvecklingen av vårdformer där personer med psykisk ohälsa ges makt att själva besluta om inläggning i heldygnsvård. Självvald inläggning eller brukarstyrd inläggning införs och beforskas just nu på flera håll i Sverige, bland annat i Stockholm och Skåne. Att patienter på detta sätt ges större inflytande och kontroll medför kortare inläggningar, färre akutbesök och mindre tvång.

Myten om att det kan vara för trevligt i psykiatrisk vård hålls vid liv av tanken att otillräckliga resurser och bristande förutsättningar för god vård beror på att ”någon annan” inte tar sitt ansvar och gör det de ska – grannkliniken, kommunen, somatiken, primärvården, samhället i stort eller varför inte patienten själv. Så kan det förstås vara, men god vård förutsätter också att var och en tar ansvar för det de själva gör och inte gör för den patient man för stunden råkar ha framför sig. Om patienten framför dig hamnat ”fel” i vårdorganisationen kan du välja att blunda för patientens behov och utifrån dina egna rädslor försöka skrämma iväg patienten. Eller så kan du se det som att du fått en oväntad möjlighet att göra skillnad  för just denna människa, möta denne med respekt och engagemang, och på så sätt öka möjligheterna till återhämtning i stället för att minska dem.