Etikett: psykiatri

Bok: Bemötande i psykiatrin

Nu finns vår nya bok att beställa från förlaget: Bemötande i psykiatrin: Möten som främjar återhämtning. Boken riktar sig i första hand till de som är eller utbildar sig till ”baspersonal” i psykiatrisk vård och omsorg, men vi hoppas att andra också ska ha behållning av den som en kort introduktion till ett återhämtningsinriktat arbetssätt.

Boken består av sju kapitel som tar upp olika aspekter av ett återhämtningsinriktat arbetssätt: Våga göra skillnad, Våga lyssna, Våga ha tillit, Våga komma nära, Våga göra något, Våga vara obekväm och Våga hoppas. I kapitlen finns även citat som beskriver verkliga erfarenheter av att möta personal i psykiatrin. Varje kapitel följs av en beskrivning av en situation med förslag på hur man kan tänka och göra: Vad gör jag när någon inte vill duscha? Vad gör jag när någon gör illa sig själv? Vad gör jag när någon inte litar på mig? Vad gör jag när någon är otrevlig? Vad gör jag när någon drar sig undan? Vad gör jag när någon är våldsam? och Vad gör jag när någon vill ha en flickvän?

Det saknas inte kunskap om vad man faktiskt borde göra i psykiatrin, men sådan kunskap värderas inte alltid och kommer allt för sällan till användning. Alltför ofta jobbar man i stället utifrån myter, fördomar och förlegade idéer om vad människor behöver. Genom att presentera ett återhämtningsinriktat arbetssätt på ett rakt och kortfattat sätt vill vi bidra till en kunskapsbaserad psykiatri.

 

Myt #6: ”Vissa patienter är hopplösa”

”Vissa patienter är hopplösa. Det finns inget att göra, de kommer aldrig att bli bättre.”

Detta är en myt. Det finns inga hopplösa patienter – bara personal och verksamheter som tappat hoppet. Myten om hopplösa patienter möjliggör och ursäktar en bristfällig psykiatrisk vård.

En möjlig förklaring till att myten om hopplösa patienter hålls vid liv är att personal i många psykiatriska verksamheter oftast möter personer med psykisk ohälsa när dessa mår som sämst. Som personal är det därför viktigt att aktivt söka upp och lyssna till personer med egna erfarenheter av återhämtning.  Men att myten om hopplösa patienter lever vidare kan också bero på att den fyller en funktion; den ursäktar och möjliggör en bristfällig vård att genom att lägga skulden för vårdens misslyckanden på patienten. När personal stämplar vissa patienter som hopplösa avhändar de sig också både ansvar och möjlighet att bidra till deras återhämtning. Varför anstränga sig om det ändå inte är någon idé?  Att brist på erfarenhet inte nödvändigtvis är en nackdel visade sig i en forskningsstudie där vi undersökte sjuksköterskestudenters arbetssätt när de gjorde sin praktik i psykiatrisk vård. Genom att vara genuint intresserade av vad patienterna berättade kunde de bidra till att starta upp återhämtningsprocesser. De förmedlade en tilltro till patienten och patientens förmågor, och i samarbete med patienterna arbetade de målinriktat med förhållningssätt och åtgärder som syftade till att stärka känslor av hopp och mening. På så vis synliggjordes framstegen och patienterna kunde känna en tilltro till den egna förmågan att påverka sin situation.

Personal i psykiatrisk vård kan både inge och ta ifrån människor hopp. Detta handlar inte om att tvinga på människor klämkäcka budskap om att allting kommer att ordna sig bara man tänker positivt. Omvårdnadsforskaren Britt-Marie Lindgren beskriver i sin avhandling hur kvinnor med självskadebeteende  svävade mellan känslor av hopp och hopplöshet. Deras erfarenheter av vård ingav hopplöshet och de använde självskada som ett sätt att inge sig själva hopp. Mötet med personal i psykiatrin kunde inge hopp om personalen agerade stödjande och kvinnorna fick ta rollen som experter. Att möta personal som försökte fostra eller att hamna i rollen som offer bidrog istället till känslor av hopplöshet. Omvårdnadsforskaren John Cutcliffe argumenterar för att det som är viktigt för att personal i psykiatrin ska kunna inge hopp är att bygga relationer, lyssna och prata med patienterna. Att inge hopp handlar om att genom sitt sätt att vara förmedla en villkorslös acceptans, tolerans och förståelse.

En förutsättning för att som personal kunna främja hopp är att man tror att det går. I en forskningsstudie där vi intervjuade skickliga sjuksköterskor och skötare i psykiatrisk slutenvård beskrev de hur tilliten till den egna förmågan att göra skillnad innebar att de kunde förmedla hopp till patienter. Den professionella självtilliten var en viktig förutsättning för att kunna förmedla hopp och vinna patienters tillit, och en grund för att kunna skapa tilltro till behandlingen, till den egna förmågan, och till psykiatrin i stort. Viktiga förutsättningar för att utveckla självtillit var att få vara del av ett kompetent team och en daglig, kritisk, diskussion om händelser och arbetssätt. Det var också viktigt att vara på en arbetsplats där det var okej att vara olika och där man fick utveckla sitt sätt att arbeta utifrån sin personlighet, sina styrkor och sina erfarenheter.

Återhämtning kan vara att få mindre hörselhallucinationer genom behandling med antipsykotiska läkemedel. Men återhämtning kan också vara att hitta ett annat sätt att förstå och hantera erfarenheten av att höra röster. Möjligheten att känna hopp och se att återhämtning är möjligt begränsas av en snäv förståelse av hur återhämtning ska se ut. Personal som tänker att återhämtning bara handlar om minskade och färre symtom på psykisk sjukdom kommer att missa många tillfällen att se att återhämtning är möjligt. Vi kommer också missa många tillfällen att stödja återhämtning. Istället behöver vi se återhämtning vid psykisk ohälsa som en aktiv process som både personen själv och andra runtomkring har möjlighet att påverka. Vi behöver också förstå att återhämtning har flera dimensioner som påverkar varandra. Återhämtning kan handla om att komma underfund med hur jag förstår mig själv och mina erfarenheter, och hur jag kan och vill förhålla mig till dessa. Det kan också handla om att få makt och inflytande över sitt liv. Som personal är det viktigt att inte förväxla hopp med förväntningar och krav. Hoppet säger att jag tror att återhämtning är möjlig, men det ger mig inte rätt att ställa krav på patienten att vilja eller kunna återhämta sig på något särskilt sätt.

Att bevara, främja och inge hopp är en central uppgift för personal i psykiatrisk vård. Att som personal hålla det egna hoppet vid liv kan kräva ett aktivt arbete och stöd från ledning och arbetskamrater. Det finns inga hopplösa patienter, bara personal som tappat hoppet. Genom att acceptera hopplösheten stängs alla vägar framåt. Genom att istället ställa självkritiska frågor som ”Vad är det vi inte har förstått?” eller ”Vilken kompetens är det vi saknar?” finns möjlighet att komma vidare i till synes hopplösa lägen.

Kommentar: Rör inte kepsen!

Kepsförbud är ännu ett uttryck för myten att ”regler är viktiga och måste följas” som vi tidigare skrivit om här på bloggen. Regler begränsar möjligheten att möta individuella behov och försök att ”uppfostra” bort funktionsnedsättningar blir både grymma och meningslösa.

De senaste dagarna har kampanjen #rörinteminkeps väckt uppmärksamhet och skapat debatt. Kampanjen vill ”visa att enkla anpassningar kan göra stor skillnad, vara en energibesparande åtgärd för personal och närstående, hjälpa dem att anpassa skola, vardag och livet.” Beteendevetaren Anna Sjölund menar att kepsen bör ses som ett hjälpmedel för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), på samma sätt som glasögon är ett hjälpmedel vid synnedsättning. Att till exempel förbjuda ungdomar att bära keps i skolan blir då diskriminerande. Många av kommentarerna i sociala medier handlar om att ungdomarna istället behöver skärpa till sig och att  ”kepsen ska av inomhus, punkt slut”. Dessa kommentarer vittnar om en okunskap och en ovilja att förstå och värdera perspektivet hos personer med neuropsykiatriska funktionshinder.

En keps kan vara ett viktigt stöd i att begränsa intryck och skapa trygghet och alltså vara en individuellt anpassad åtgärd som svarar mot ett individuellt behov. Kepsen har också den fördelen att den inte skriker ”handikapphjälpmedel”. För att få en uppfattning om vad perceptionsstörningar vid NPF innebär kan man till exempel testa den här simulatorn. Den innehåller bland annat den här filmen som illustrerar hur klassrumsundervisning kan upplevas vid kognitiv funktionsnedsättning:

Lika lite som en person med synnedsättning kan lära sig att se bättre kan en person med NPF skärpa till sig och lära sig att sortera intryck.  Däremot kan individen hitta strategier att hantera eller kompensera för funktionsnedsättningar. Att ha keps på sig inomhus kan vara en sådan strategi som underlättar att befinna sig i en påfrestande miljö och gör det möjligt att lägga sin energi på annat. Som personal i skola, vård eller omsorg blir uppgiften dels att anpassa miljön, dels stötta individen att utveckla strategier.

Kommentar: Kränkande kontrakt

Ett ensidigt och hotfullt formulerat ”patientkontrakt” för personer som får läkemedelsbehandling för ADHD har väckt uppmärksamhet efter att först ha spridits och diskuterats på Twitter. Det kritiserades omgående av psykiatrisk och juridisk expertis och ansågs okunnigt, klantigt och oförskämt oformulerat. Dagens Nyheters ledarsida slog i helgen fast att det är oacceptabelt att villkora vård på detta sätt, och i en artikel i Dagens Medicin framgår att chefen för den berörda verksamheten nu tar avstånd från kontraktet.

Vi instämmer i det mesta av den kritik som redan framförts men vill också passa på att lyfta fram hur kontraktet anknyter till åtminstone två av de myter om psykiatrisk vård som vi hittills hunnit ta upp här på bloggen. Utformningen av kontraktet kan dels ses som ett exempel på den självförstärkande föreställningen att patienter ljuger och manipulerar, dels på hur regler används som kortsiktig problemlösning i brist på förmåga att möta patienternas behov.

Kontraktets utformning kan förstås som en konsekvens av att behandlarens utgångspunkt är att patienter är manipulativa. Punkterna i kontraktet tycks inte vara resultatet av en dialog med patienten. I stället presenteras en ensidig kravlista där minsta avvikelse från patientens sida resulterar i att behandlingen avbryts. Någon öppning för diskussion och förhandling lämnas inte. En rimlig konsekvens av detta är att patienten inte kommer att vara öppen med eller söka stöd hos behandlaren vid svårigheter att följa de uppsatta villkoren. Upplägget uppmuntrar alltså patienten att inte vara ärlig och bidrar därmed till att skapa ”den manipulativa patienten”.

Kontraktet kan också förstås som ett uttryck för föreställningen att regler är viktiga och måste följas. Rimligen har många patienter som behandlas för ADHD svårigheter när det gäller att passa läkartider och hålla rätt på ordinationer och recept. Säkert skulle många vara betjänta av en förståelse för dessa svårigheter och stöd i att hantera behandlingen på bästa sätt. Men att ställa upp absoluta krav och hota med definitiva konsekvenser om dessa inte efterlevs är inte detsamma som att tillhandahålla en stödjande struktur till patienten. Det handlar istället sannolikt om ett desperat försök att lösa problem som uppstår som en konsekvens av att man missar att stötta patienterna utifrån deras individuella behov och resurser. Fokus här är alltså att kortsiktigt underlätta för personalen, inte att tillhandahålla den vård och det stöd patienterna behöver.

Myt #5: ”Man måste få kräkas ur sig”

”Man måste få kräkas ur sig och säga vad man egentligen tycker om patienterna. Så länge de inte hör är det bara bra.”

Detta är en myt. Att personal pratar illa om patienter och brukare gör vården sämre och arbetet mindre tillfredställande, även om det sker utom hörhåll. Det som behövs är istället kunskap, stöd och utrymme att förstå och möta personens behov, men också vilja och förmåga hos personalen att ifrågasätta och ompröva egna föreställningar och värderingar.

Att helt skilja mellan ett konstlat ”professionellt” jag och ett genuint ”privat” är varken möjligt eller önskvärt. God vård handlar om relationer och möten mellan människor. Att vara professionell i dessa möten handlar visserligen om att kunna anpassa åtgärder och förhållningssätt utifrån situationen och patientens behov, men också om att göra detta utifrån ett genuint engagemang i och omsorg om patienten. Betydelsen av att bry sig på riktigt har beskrivits av både personal och patienter.  Att bejaka och förstärka negativa känslor för patienten blir ett hinder för engagemang och omsorg.

I stället för att ”kräkas” måste vi stanna upp och ifrågasätta varför vi blir frustrerade eller provocerade av en viss patient eller situation.  Om du förstår varför du reagerar som du gör kan du också börja göra något åt det.  Om du blir medveten om att du tolkar vissa patienters symtom, funktionshinder och copingstrategier som försök att jävlas med dig, kan det leda vidare till insikten att du behöver mer kunskap. Om du kan se att du blir frustrerad i vissa situationer för att du saknar tid och resurser att förstå och möta patientens behov kan du flytta fokus och istället ställa krav på bättre förutsättningar. Om du kan erkänna att du tycker illa om vissa patienter därför att du föraktar eller nedvärderar kvinnor, homosexuella eller muslimer kan du kanske också inse att du antingen behöver ompröva dina värderingar eller ditt yrkesval.

Om vi pratar om patienter och brukare som lata, otacksamma, bortskämda och hopplösa ökar risken att vi kommer att möta lata, otacksamma, bortskämda och hopplösa patienter  och brukare. Vi tenderar att se det vi förväntar oss att se och omedvetet bidra till att våra förväntningar på andra människor uppfylls. Om vi istället väljer att se och prata om deras behov och resurser kommer vi att se behov och resurser.  Att vård och omsorg utgår från personens resurser är en grundläggande förutsättning för att främja återhämtning vid psykisk ohälsa. Att fokusera på och lyfta det som fungerar är också en viktig del i att utveckla vården genom reflekterande arbetssätt. Om vi dömer och skuldbelägger patienten begränsar vi möjligheten att komma vidare. Ett mer konstruktivt fokus i frustrerande situationer handlar om att få svar på frågorna ”Varför beter sig patienten såhär?” och ”Varför reagerar jag såhär?”

Vad vi säger och hur vi pratar säger något om den kultur som råder i en verksamhet, men bidrar också till att forma kulturen.  Vårdkulturen har betydelse för vad personalen gör i psykiatrisk vård. Om någon i personalen pratar nedsättande om patienter och anhöriga säger detta något om den personens värderingar. Om detta prat får stå oemotsagt eller uppmuntras, eller om personer som försöker säga ifrån tystas och blir utfrysta, säger det något om kulturen, Om nedsättande prat förekommer och anses okej blir det alltså en signal om vilken typ av värderingar som förväntas för att man ska passa in och accepteras i personalgruppen.

Att förändra synen på förhållandet mellan de personer som söker hjälp av psykiatrin och de som förväntas hjälpa innebär att förändra kulturer. Att förändra kulturer innebär att förändra värderingar och normer, men också hur dessa uttrycks. I en psykiatrisk vård där personen är målet och inte medlet finns inget utrymme för nedsättande och kränkande omdömen om patienter och brukare.  Oavsett vem som råkar lyssna.

Föreläsning: Från myter till medvetenhet

”Från myter till medvetenhet: Återhämtningsinriktat och reflekterande arbetssätt i psykiatrin” med Sebastian Gabrielsson och Git-Marie Ejneborn Looi. Föreläsningen är inspelad den 7 februari 2018 i Vetenskapens hus i Luleå som en del av Luleå tekniska universitets populärvetenskapliga föreläsningsserie.

Myt #4: ”Det ska inte vara för trevligt”

”Det ska inte vara för trevligt att vara inlagd i psykiatrin. Då vill patienterna aldrig bli utskrivna.”

Detta är en myt. Patienter i psykiatrisk vård har behov som personalen har att identifiera och möta. Ingen patient har behov av att bli ignorerad eller kränkt.

Föreställningen att det inte ska vara för trevligt i psykiatrin utgår ofta från en mycket snäv förståelse för vad vården kan och bör handla om. I akutpsykiatrin går argumentationen ut på att psykiatrin inte hinner ägna sig åt de verkligt behövande eftersom människor söker psykiatrisk vård för sådant som inte är psykiatri – psykiatrin ska ägna sig åt det som låter sig diagnosticeras och behandlas som psykisk sjukdom. Punkt. Saknas passande diagnos eller verksam behandling är personens och dennes behov enligt detta synsätt inte psykiatrins ansvar. Vi menar att det är orimligt att läkarvetenskapens tillkortakommanden på detta sätt ska få definiera psykiatrins uppdrag. Genom att förstå återhämtning som inte bara klinisk, utan även social och personlig, blir det nödvändigt att fundera över hur psykiatrin kan utgöra ett stöd i alla delar. I en gammal men fortfarande relevant forskningsstudie undersökte omvårdnadsforskaren Len Bowers av vilka anledningar patienter blev inlagda i akutpsykiatrisk slutenvård.  Det visade sig att patienter förvisso blev inlagda för psykiatrisk utredning och diagnosticering, läkemedelsbehandling och ECT-behandling, och andra tydligt medicinskt motiverade anledningar.  Men studien visade också att människor blev inlagda i psykiatrin när de själva, deras anhöriga eller ordinarie vårdare behövde avlastas.  Detta handlade alltså om att anhörigas eller vårdares förmåga att tolerera patientens symtom av någon orsak minskat, eller att något i personens miljö bidrog till en försämring i psykisk sjukdom. Uppdraget för akutpsykiatrin blev då att under en tid erbjuda ett alternativt boende med förståelse för psykisk sjukdom – en hotellfunktion med bekvämt och rent boende, regelbundna och bra måltider och rekreationsmöjligheter. Genom att visa på bredden i akutpsykiatrins åtaganden visar studien också på bredden i psykiatrins möjligheter att möta högst påtagliga och akuta behov kopplade till psykisk ohälsa, även när dessa inte passar in i en strikt sjukdomsorienterad förståelse av behov och åtgärder.

Myten om att det inte ska vara för trevligt i psykiatrin innebär att den patient som inte blir hjälpt av den ena instansen ska straffas för dessa brister i vårdkedjan genom att erbjudas dålig vård även i den andra. Även med en generös förståelse av psykiatrins uppdrag är det förstås olyckligt och frustrerande om människor som mår dåligt söker hjälp på ett ställe på grund av brister någon annan stans, framförallt för patienten om denne inte fått det stöd och den vård som behövts och utlovats. I stället för att då straffa patienten för dessa brister i vårdorganisationen borde fokus ligga på vilket stöd patienten behöver för att hantera dessa. För personal på en akutpsykiatrisk vårdavdelning är det nog enklare att främja patientens återhämtning genom att bidra till god kvalitet på  vården på den egna avdelningen, där patienten faktiskt är, än att försöka höja kvaliteten på insatser utanför, där patienten inte är, genom att sänka kvaliteten på den egna vården. I en studie av omvårdnadsforskaren Jenny Molin  beskriver personer som vårdats i psykiatrisk slutenvård hur de känt sig stigmatiserade och mindre värda när personal förklarat för dem att de inte var meningen att de skulle trivas på avdelningen. Av beskrivningarna framstår slutenvården som torftig, innehållslös, svårbegriplig och godtycklig, och personalen som ofta frånvarande, distanserade och upptagna av varandra, sina datorer och sina mobiltelefoner. Men beskrivningarna visar också tydligt på personalens betydelse och de möjligheter  som finns att främja välbefinnande och återhämtning genom att vara närvarande, intressera sig för och samarbeta med patienterna.

Myten om att det kan vara för trevligt att vara inlagd i psykiatrin bottnar i en rädsla för att den psykiatriska vården, om den är för attraktiv och lättillgänglig, kommer att nyttjas av ”fel” anledningar av ”fel” patienter som man sen aldrig ”blir av med”. I värsta fall läggs ansvaret för detta på den enskilda patienten som därför ska läras att inte söka fel vård av fel anledningar. Tidigare patienters erfarenheter visar hur detta riskerar leda till en kontraproduktiv vård där de tvingas ljuga eller överdriva för att bli inlagda i slutenvård, eller inte söker vård alls därför att de tappat förtroendet för den. Ett bra exempel på att alla vinner på att vården är  lättillgänglig och attraktiv är utvecklingen av vårdformer där personer med psykisk ohälsa ges makt att själva besluta om inläggning i heldygnsvård. Självvald inläggning eller brukarstyrd inläggning införs och beforskas just nu på flera håll i Sverige, bland annat i Stockholm och Skåne. Att patienter på detta sätt ges större inflytande och kontroll medför kortare inläggningar, färre akutbesök och mindre tvång.

Myten om att det kan vara för trevligt i psykiatrisk vård hålls vid liv av tanken att otillräckliga resurser och bristande förutsättningar för god vård beror på att ”någon annan” inte tar sitt ansvar och gör det de ska – grannkliniken, kommunen, somatiken, primärvården, samhället i stort eller varför inte patienten själv. Så kan det förstås vara, men god vård förutsätter också att var och en tar ansvar för det de själva gör och inte gör för den patient man för stunden råkar ha framför sig. Om patienten framför dig hamnat ”fel” i vårdorganisationen kan du välja att blunda för patientens behov och utifrån dina egna rädslor försöka skrämma iväg patienten. Eller så kan du se det som att du fått en oväntad möjlighet att göra skillnad  för just denna människa, möta denne med respekt och engagemang, och på så sätt öka möjligheterna till återhämtning i stället för att minska dem.

Myt #3: ”Regler är viktiga och måste följas”

”Regler är viktiga och måste gälla lika för alla patienter. Annars blir det kaos.”

Detta är en myt. Regler bör tillämpas med försiktighet och omdöme, och är framförallt bra därför att man kan bryta dem.

Vår erfarenhet är att det ofta finns gott om regler som rör det dagliga livet i psykiatriska verksamheter. Vanligast verkar det vara med regler som handlar om fika och rökning – när, var och hur man som patient får dricka kaffe, ta en macka eller röka en cigarett. Ibland finns det regler om när man måste stiga upp och när man måste gå och lägga sig. Det finns regler om hur man som patient får och inte får uppföra sig, regler som förklarar vilka beteenden som är oacceptabla, att man inte får vara påverkad av alkohol eller droger, att man inte får skada sig själv, att det inte är tillåtet att skrika, svära, hota eller vara våldsam. Värt att notera är att denna typ av regler mer sällan reglerar personalens beteenden.

Regler är inte samma sak som struktur. Vår erfarenhet är att många verksamheter försöker åtgärda brist på struktur med regler, medan det som egentligen skulle behövas kanske är tydligare roller och ansvarsfördelning, fungerande informationsöverföring, tillräckliga resurser, gemensamma värderingar, bättre planering och ett aktivt vårdinnehåll. Den engelske omvårdnadsforskaren Len Bowers har varit ansvarig för många studier om säkerhet på psykiatriska vårdavdelningar. De visar övertygande att bland annat just god avdelningsstruktur, det vill säga att personalen har koll på och får saker gjorda när de ska bli gjorda, har stor betydelse för att minska förekomsten av ”konfliktbeteende” (till exempel hot, våld, självskada) och ”begränsande åtgärder” (till exempel bältesläggning, tvångsmedicinering och konstant övervakning).

Att tillhandahålla struktur kan också vara en viktig omvårdnadsåtgärd för individuella patienter som har behov av just detta. Stöd att hantera tydliga och förutsägbara regler och gränser kan vara viktigt för att kunna känna sig trygg och slappna av. Men även då är det viktigt att patientens självbestämmande respekteras och att tillämpningen av regler anpassas till situation och person. Det krävs också en ödmjukhet inför komplexiteten i interventionen tillhandahålla struktur, och att man som personal behövera reflektera över syfte, förutsättningar och innehåll. Detta är något annat än att slentrianmässigt neka patienter det ena eller andra med hänvisning till diverse mer eller mindre uttalade regler som i första hand syftar till att underlätta personalens arbete.

Förväntningar på regelefterlevnad måste utgå från en realistisk bedömning av personens förmåga. Lundin och Mellgren beskriver till exempel hur uttryck för kognitiva funktionsnedsättningar, vanliga vid bland annat psykossjukdomar, på grund av bristande kunskap lätt kan misstas för ovilja, ointresse eller lathet. På samma sätt behöver personal i psykiatrisk vård kunskap för att förstå att självskada och återfall i missbruk är uttryck för behov relaterade till olika psykiska problem, och inte medvetna försök att kringgå avdelningens regler.

Regler måste vara tydliga, uttalade och meningsfulla för individen. I en av våra studier beskrev skickliga, relationsinriktade sjuksköterskor och skötare tillit som avgörande för att patienter skulle våga vara ärliga, och för att undvika hot och våld, tvångsåtgärder, självskada och för att korta vårdtider. Patientens tillit till vårdaren som individ var också en grund för att kunna skapa tilltro till behandlingen, till den egna förmågan, och till psykiatrin i stort. En av de saker som kunde riskera tilliten var just att tillämpa regler bara för att de var regler, inte för att de var meningsfulla för en viss patient i en viss situation. Att i ett sånt läge ändå tillämpa en regel innebär dels att man som personal riskerar att göra våld på sina egna värderingar, dels att skapa konflikter som enkelt hade kunnat undvikas.

Problemet med många och generella regler är att de begränsar personalens möjligheter att möta patienters behov. Regler är alltid mer eller mindre ospecifika. Det är helt enkelt inte hanterbart att ha olika regler som reglerar alla tänkbara situationer. I en av våra studier med personal i psykiatrisk slutenvård tyckte vi oss se två olika sätt att resonera kring åtgärder: antingen handlar det om att möta patientens behov eller om att lösa personalens problem. När vi som personal ställs inför situationer med det Bowers kallar för ”konfliktbeteende” kan vi välja att se det som ett problem. Patientens beteende ställer till det för oss. Målet blir att lösa problemet. Lösningen blir då lätt att på något sätt begränsa eller genom andra konsekvenser förmå patienten att bete sig annorlunda. Problemet är löst. Utgår vi istället från att patientens beteende är uttryck för behov som det är vår uppgift att möta händer något annat. Det är då det blir viktigt att försöka möta, lyssna och förstå patienten. Och vi kanske lättare kommer fram till åtgärder som handlar om att se, bekräfta, trygga och stärka. Att kunna möta patienters individuella behov innebär att ha fokus på de möjligheter som finns i den aktuella situationen, medan ett fokus på regler och rutiner snarare handlar om att lösa personalens problem.

Om man ska se någonting bra med regler är det just att de ger möjligheten att bryta mot dem. Alain Topor beskriver hur personalens regelbrott kan vara ett viktigt bidrag i återhämtningsprocessen. Att som personal ta den risk det innebär att bryta mot en regel för en patients skull, till exempel genom att låna ut pengar, kan bidra till att patienten känner sig värdefull. Ett argument mot den här typen av regelbrott är att det blir orättvist gentemot andra patienter. Detta är dock i första hand en utmaning för sämjan i personalgruppen, mer än ett reellt problem för patienterna .

Regler är förrädiskt attraktiva eftersom de erbjuder personal en falsk trygghet – föreställningen att jag gör rätt så länge jag bara gör som reglerna säger. Men om att göra rätt handlar om att möta individuella behov och ge en personcentrerad vård måste vi tänka annorlunda. Då behöver vi istället hitta gemensamma värderingar och mål, och med dessa som utgångspunkt sträva efter vilja, förmåga och stöd att tänka själva. Först då kan vi till fullo nyttja potentialen i varje unik situation, relation och person.