Etikett: vårdkultur

”Man måste få kräkas ur sig och säga vad man egentligen tycker om patienterna. Så länge de inte hör är det bara bra.”

Detta är en myt. Att personal pratar illa om patienter och brukare gör vården sämre och arbetet mindre tillfredställande, även om det sker utom hörhåll. Det som behövs är istället kunskap, stöd och utrymme att förstå och möta personens behov, men också vilja och förmåga hos personalen att ifrågasätta och ompröva egna föreställningar och värderingar.

Att helt skilja mellan ett konstlat ”professionellt” jag och ett genuint ”privat” är varken möjligt eller önskvärt. God vård handlar om relationer och möten mellan människor. Att vara professionell i dessa möten handlar visserligen om att kunna anpassa åtgärder och förhållningssätt utifrån situationen och patientens behov, men också om att göra detta utifrån ett genuint engagemang i och omsorg om patienten. Betydelsen av att bry sig på riktigt har beskrivits av både personal och patienter.  Att bejaka och förstärka negativa känslor för patienten blir ett hinder för engagemang och omsorg.

I stället för att ”kräkas” måste vi stanna upp och ifrågasätta varför vi blir frustrerade eller provocerade av en viss patient eller situation.  Om du förstår varför du reagerar som du gör kan du också börja göra något åt det.  Om du blir medveten om att du tolkar vissa patienters symtom, funktionshinder och copingstrategier som försök att jävlas med dig, kan det leda vidare till insikten att du behöver mer kunskap. Om du kan se att du blir frustrerad i vissa situationer för att du saknar tid och resurser att förstå och möta patientens behov kan du flytta fokus och istället ställa krav på bättre förutsättningar. Om du kan erkänna att du tycker illa om vissa patienter därför att du föraktar eller nedvärderar kvinnor, homosexuella eller muslimer kan du kanske också inse att du antingen behöver ompröva dina värderingar eller ditt yrkesval.

Om vi pratar om patienter och brukare som lata, otacksamma, bortskämda och hopplösa ökar risken att vi kommer att möta lata, otacksamma, bortskämda och hopplösa patienter  och brukare. Vi tenderar att se det vi förväntar oss att se och omedvetet bidra till att våra förväntningar på andra människor uppfylls. Om vi istället väljer att se och prata om deras behov och resurser kommer vi att se behov och resurser.  Att vård och omsorg utgår från personens resurser är en grundläggande förutsättning för att främja återhämtning vid psykisk ohälsa. Att fokusera på och lyfta det som fungerar är också en viktig del i att utveckla vården genom reflekterande arbetssätt. Om vi dömer och skuldbelägger patienten begränsar vi möjligheten att komma vidare. Ett mer konstruktivt fokus i frustrerande situationer handlar om att få svar på frågorna ”Varför beter sig patienten såhär?” och ”Varför reagerar jag såhär?”

Vad vi säger och hur vi pratar säger något om den kultur som råder i en verksamhet, men bidrar också till att forma kulturen.  Vårdkulturen har betydelse för vad personalen gör i psykiatrisk vård. Om någon i personalen pratar nedsättande om patienter och anhöriga säger detta något om den personens värderingar. Om detta prat får stå oemotsagt eller uppmuntras, eller om personer som försöker säga ifrån tystas och blir utfrysta, säger det något om kulturen, Om nedsättande prat förekommer och anses okej blir det alltså en signal om vilken typ av värderingar som förväntas för att man ska passa in och accepteras i personalgruppen.

Att förändra synen på förhållandet mellan de personer som söker hjälp av psykiatrin och de som förväntas hjälpa innebär att förändra kulturer. Att förändra kulturer innebär att förändra värderingar och normer, men också hur dessa uttrycks. I en psykiatrisk vård där personen är målet och inte medlet finns inget utrymme för nedsättande och kränkande omdömen om patienter och brukare.  Oavsett vem som råkar lyssna.